Föredrag 2013
Den 28 februari höll Gunilla Sandberg, specialpedagog, filosofie doktor i didaktik vid Uppsala universitet föredraget:
Specialpedagogik eller inte – lärarnas ambivalens i frågan om särskilt stöd.
På väg in i skolan. Om villkor för barns delaktighet och skriftspråkslärande.
“Roligt spännande och tråkigt spännande. Det känns pirrigt”. Jorun uttrycker hur det känns att vara på väg in i skolan. Hon var en av de 44 huvudpersonerna i den studie som presenteras i föredraget. Att börja i skolan är en viktig händelse i livet och kan ha betydelse för fortsatt lärande och välbefinnande. Syftet med studien var att öka förståelsen av olika barns möte med skolan, sett till de villkor som skapas för barnens delaktighet och lärande, särskilt skriftspråkslärande. Begreppet möte innefattar såväl själva övergången till skolan, skolstarten, som tiden före och efter denna. Intresset är riktat mot tre olika aspekter av detta möte: skolstart som en viktig övergång i livet, läs- och skrivaktiviteter samt särskilt stöd. Resultatet visar att verksamheten i förskoleklass förbereder barnen inför att börja skolan. Barnen uttrycker att de känner sig hemmastadda i miljön och bekväma med varandra. Samtidigt framträder några dilemman med två skolstarter. Ett gäller då en befintlig och sammansvetsad förskoleklass delas upp inför årskurs 1. Ett annat gäller läs- och skrivprocessen. I förskoleklassen erbjuds barnen läs- och skrivaktiviteter av förberedande karaktär, för att sedan i årskurs 1 möta formell läs- och skrivundervisning. Aktiviteterna i de båda skolformerna är inte länkande till varandra och arenor för gemensamt didaktiskt arbete saknas för lärarna. Den bristande kontinuiteten får betydelse för barnens lärandeprocesser. På skolorna framträder ett väl utvecklat samarbete mellan lärare och specialpedagoger och lärarna har god kontroll av var olika barn befinner sig i sin lärandeprocess. Samtidigt visas en avvaktande attityd till att erbjuda särskilt stöd till enskilda barn. Frågan om särskilt stöd är förenad med stor ambivalens hos de intervjuade lärarna.
Åhörarkopior från Gunilla Sandbergs föredrag
Den 15 mars höll Berit Höglund, barnmorska, medicine doktor vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala universitet föredraget
Om graviditet och barnafödande bland kvinnor med utvecklingsstörning. Om kvinnornas egna upplevelser och om de förbättringar som behövs i vårdarbetet, enligt barnmorskorna.
Det finns ett behov av att öka kunskapen och förbättra graviditets- och förlossningsvård för kvinnor med utvecklingsstörning och deras nyfödda barn. Det har Berit Höglund nyss visat i sin avhandling vid Uppsala universitet.
Nationella registerstudier visade att kvinnor med utvecklingsstörning och deras barn hade mer medicinska komplikationer och bör därför betraktas som en riskgrupp. Kvinnorna rökte mer under graviditeten, födde oftare för tidigt och med kejsarsnitt, fick i mindre utsträckning lustgas som smärtlindring och blev oftare utskrivna till annan plats än till hemmet. Deras barn var oftare lågviktiga vid födseln och det var mer än fyra gånger så stor risk att barnet dog i anslutning till födseln i jämförelse med kvinnor utan utvecklingsstörning.
En intervjustudie visade tydligt att kvinnorna kämpar för att etablera sitt moderskap men får inte alltid adekvat stöd. De inser att deras diagnos är ett hinder och avslöjade den inte alltid för barnmorskan, om de inte ansåg att det skulle gynna dem och deras barn. Oro för att barnet skulle omhändertas löpte som en röd tråd genom alla intervjuer.
Slutligen undersöktes barnmorskors kunskap om, attityder till och erfarenhet av graviditet och barnafödande bland kvinnor med utvecklingsstörning. Många barnmorskor hade erfarenhet av att vårda dessa kvinnor, men kände sig osäkra på hur vård och stöd skulle utformas. Få hade fått någon utbildning eller stöd i detta arbete.
Baserat på resultaten har Berit Höglund utformat ett lättläst och interaktivt arbetsmaterial som barnmorskor redan har börjat använda i sina möten med kvinnor med utvecklingsstörning.
Den 26 april höll Agneta Hugemark, docent i sociologi, Sociologiska institutionen, Uppsala universitet föredraget
Kamper i handikapprörelsen. Vilka är vi? Vad vill vi? Vilka får föra vår talan?
Resurser, erkännande, representation. Om identitet och rättvisekrav i handikapprörelsen.
Föredraget handlar om identitet och rättvisekrav i handikapprörelsen. För att få legitimitet och nå politisk framgång måste det finnas en kollektiv identitet och enighet kring frågor som "Vilka är vi?", "Vad vill vi?", "Vilka får föra vår talan?". Men att enas om en kollektiv identitet aktualiserar också andra intressen och maktordningar än de som har med kroppars funktionalitet att göra.
Vilka erfarenheter kan framhållas då gemensam identitet ska konstrueras och gemensamma krav ska formuleras? Och vilka erfarenheter kan ge legitimitet åt en organisations representanter?
Åhörarkopior från Agneta Hugemarks föredrag
Den 5 september höll Adriana Velasquez, filosofie doktor i pedagogik, Uppsala universitet föredraget:
AD/HD i skolans praktik – en studie om normativitet och motståndi en särskild undervisningsgrupp
Adriana Velasquez har undersökt hur elever med diagnos AD/HD, placerade i en särskild undervisningsgrupp, förstås och hanteras i skolans och klassrummets vardagliga praktik. Hon intresserar sig främst för samspelet mellan lärarna och eleverna i den studerade gruppen, liksom för hur olika kategorier relaterade till funktionshinder, etnicitet, genus och klass används i vardaglig interaktion och samtal. Genom att lyfta fram betydelsen av det samspel som äger rum i gruppen söker hon ge perspektiv på hur problematiken kopplade till AD/HD konstrueras i skolans vardag. Hon vill också belysa olika processer av identitet, socialisation och lärande som sker i samband med denna konstruktion.
Den 16 oktober höll Rickard Färdig, leg. psykolog och filosofie doktor vid institutionen för neurovetenskap, psykiatri,Uppsala universitet föredraget:
Återhämtning vid svår psykisk sjukdom. Kan ett psykosocialt program hjälpa?Att hantera negativa konsekvenser av sjukdom, främja samarbete, öka delaktighet och återhämtning med IMR (Illness Management and Recovery)
Personer som drabbats av svår psykisk sjukdom (t.ex. schizofreni, bipolär sjukdom eller depression) har ofta svårigheter vad gäller arbete, social interaktion och vardagsfärdigheter. Man kan även ha svårt att fullfölja behandling vilket ofta resulterar i återfall som kräver sjukhusvård. Historiskt har en pessimistisk syn rått vad gäller prognosen för svår psykisk sjukdom och den drabbade kan ha blivit rekommenderat att inte ha för höga förväntningar på tillfrisknande eller livet i stort. Detta synsätt kan ha bidragit till en stigmatisering av gruppen och kan även ha påverkat vilket behandlingsutbud vårdgivaren har valt att erbjuda.
Långtidsuppföljningar har visat att betydligt fler personer återhämtar sig från svår psykisk sjukdom än vad man tidigare trott. I kombination med mer effektiv behandling och ökat brukarinflytande har detta bidragit till att ett mer optimistiskt synsätt vuxit fram. Dessvärre har endast en minoritet av personer med svår psykisk sjukdom tillgång till effektiv psykosocial behandling. De senaste två decennierna har emellertid bevittnat samlade insatser för att öka tillgången och spridningen av psykosocial behandling med forskningsstöd.
IMR-programmet är ett manualbaserat psykosocialt program som syftar till att förbättra deltagarnas förmåga att hantera negativa konsekvenser av svår psykisk sjukdom, främja samarbete mellan utövare och brukare, öka deltagarnas delaktighet i sin behandling samt att stötta deltagarna att eftersträva personligt meningsfull återhämtningsmål. Programmet finns med som en av Socialstyrelsens rekommenderade åtgärder i Nationella Riktlinjer för Psykosociala insatser vid Schizofreni och schizofreniliknande tillstånd.
Svensk och internationell forskning påvisar att IMR är effektivt för att förbättra deltagarnas förmåga att hantera negativa konsekvenser av svår psykisk sjukdom. Förbättrade symtom och psykosocial funktion, färre självmordsbeteenden, färre dygn i slutenvård, ökat socialt stöd och förbättrad livskvalitet samt bättre sjukdomsinsikt är några av de positiva effekter man har funnit för deltagare som genomgått programmet.
Åhörarkopior till Rickard Färdigs föredrag
Den 6 november kl höll Monica Blom Johansson, leg. logoped, medicine doktor och forskare vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, Uppsala universitet föredraget:
Vardagliga samtal vid afasi – hur kan vi prata med varandra igen?Om afasi och kommunikationsstrategier
Att få afasi innebär en försämrad förmåga att tala, läsa, skriva och förstå talat språk. Afasi orsakas oftast av stroke. I Sverige insjuknar ca 30 000 personer i stroke varje år och ungefär en tredjedel av dem får afasi. Att ha afasi leder till en minskad möjlighet att delta i samtal och på så sätt kunna uttrycka vad man vet och kan, tycker och känner.
Det blir också svårare att delta i vardagslivet eftersom så mycket bygger på att vi kan uttrycka oss med tal och skrift. Det i sin tur leder ofta till en försämrad livskvalitet. Afasi upplevs som ett mycket stort problem av både dem som har afasi men också av deras närstående.
Eftersom förmågan att kommunicera är så basal i vårt samhälle och för våra relationer till varandra har forskare rekommenderat att afasibehandling ska innehålla träning som ökar möjligheten för personer med afasi att delta i samtal. Ett samtal skapas tillsammans av samtalsdeltagarna och därför finns det mycket som en samtalspartner kan lära sig av en logoped för att underlätta samtalet med en person med afasi, s.k. kommunikationspartnerträning (KPT). Det har dock visat sig att den typen av behandling endast ges av ett fåtal svenska logopeder.
Anledningen är framför allt tidsbrist men också bristande kunskap och rutiner, enligt logopederna. För närstående leder samtalssvårigheterna och andra konsekvenser av strokeinsjuknandet till ett ökat ansvar för hem och familj med minskade möjligheter till social samvaro och tid för sig själv. Det medför i sin tur att många närstående får både fysiska och psykiska problem. Det är därför viktigt att de själva får stöd i den ofta tyngda och stressfyllda situation som de befinner sig i. En behandlingsform har därför prövats på tre par (tre personer med afasi och deras närstående) där närstående dels får stöd och hjälp för egen del men också KPT. Resultaten är lovande och fortsatt forskning där behandlingsformen prövas i större skala planeras.
Åhörarkopior till Monicas föredrag Tips för dig som vill komma vidare
Den 27 november höll Öie Umb Carlsson, medicine doktor och forskare vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap,Uppsala universitet. Helena Lindstedt, leg. arbetsterapeut, medicine doktor och universitetslektor vid institutionen förfolkhälso- och vårdvetenskap, Uppsala universitet föredraget:
Hjälpmedel och metoder för vuxna personer med ADHD och kognitiva funktionsnedsättningar Utvärdering av och forskning i projektet KogniTek i Uppsala
.
Vuxna personer med ADHD har svårt att få tillgång till stöd och hjälpmedel som underlättar i dagliga livets aktiviteter och hamnar lätt mellan stolarna i vården och i samhällets stöd. Projekt KogniTeks syfte har varit att hitta vilket stöd och vilka hjälpmedel som är till hjälp för personer med ADHD, samt sprida kunskap om detta.